| |||||||||||
|
|||||||||||
|
Framsidan |
2005-07-31 Största Terrordådet: HIROSHIMA 60 ÅR "We Must Learn to Live TogetherGRABBEN I KIOSKEN morsar igenkännande när jag köper min vanliga glass på vägen till bussen. "Man får akta sig att bära sånt här nuförtiden", säger jag och rotar efter plånboken i min stökiga ryggsäck. Han skrattar. "Är det Gandhi du har på märket där?", undrar han och pekar på min lilla emaljerade bricka på tröjan. Jag berättar att det är en present från Indiska ambassaden i Stockholm, min maskot sedan tio år tillbaka. "Jag har en syster som bor i Indien", säger han. "Vi skulle verkligen behöva en ledare av hans sort i dag." Visst, men Gandhi strävade själv efter mindre ledarskap och mer personligt ansvarstagande från mogna, självständiga människor. Vi hinner byta några fler ord innan det kommer en ny kund, som märkbart irriteras över vårt samtal. En stressad äkta svensk herre. Betjänad av ung man med utländsk härkomst. Om det varit Londons tunnelbana kunde stämningen ha varit desto otäckare. "Jag har börjat stå i vagnen, eftersom folk undviker att sitta bredvid mig", skriver en muslimsk kvinna på BBC News diskussionsforum. "Läser böcker som Harry Potter och bär alltid min armbindel med Make Poverty History." Och en pakistansk man skriver att han alltid har med sig en flaska vin, som den skulle vara till middagen hemma. "Det är helt galet, jag tycker inte ens om vin. Men det fungerar som symbol att jag inte är en fanatisk islamist." DET ÄR OFTA jag funderar över hur Gandhi skulle ha betraktat vår starkt polariserade brutala nutid. I 1920-talets Sydafrika upplevde han hur trottoarerna var förbjudna för honom och alla "färgade". Hur deras fingeravtryck måste finnas i passen. Hur bara kristna äktenskap ansågs lagliga, vilket Gandhi påpekade, gjorde alla indiska kvinnor till prostituerade. Visst skulle vi behöva en Gandhi i dag. Men hur vet vi egentligen att det inte finns några av hans sort? Problemet är att världen i dag är en helt och hållet media-dominerad värld, där Makt är lika med Rätt. I den världen är det inte bara trottoarerna eller tunnelbanan som är förbjudet område för Gandhis barnbarn. "DET ÄR LIKA LÄTT att vara pacifist i fredstid, som att vara vegetarian mellan måltiderna", konstaterade den färgstarke katolske anarkisten och fredsaktivisten Ammon Hennacy under kalla krigets dagar. Och den som inte hör stöveltrampet i dag måste vara stendöv. Men "Kriget mot terrorismen" är ändå över nu. För enligt nya direktiv från Vita Huset ska det i fortsättningen kallas för "Globala Kampen mot Våldsam Extremism". Den militära upprustningen, bombningarna och ockupationerna kommer emellertid att fortsätta som vanligt. Lördagen 6 augusti är det 60 år sedan det allra största terrordådet i mänsklighetens historia - den första atombomben över Hiroshima. I våra medier råder det däremot skillnad på terror och terror: Hundratals dödade är ett avskyvärt terrordåd. Hundratusentals dödade - inom loppet av några sekunder - är en militär operation. När president Harry S. Truman informerade världen om atombomben 6 augusti 1945, kallade han Hiroshima för en "militärbas". I det högteknologiska samhälle som växt fram ur Hiroshimas skugga, är det inte längre möjligt att komma med fullt så klumpiga lögner. Men ändå fullt möjligt att förtiga napalmbomber och utbränt uran i Irak. FÖR ATT LÄMNA detta stöveltramp några dagar beger jag mig ut på vandring från Stockholm för att landa vid den traditionella lyktceremonin i Uppsala på Hiroshimadagen. Men egna lilla Kamp mot Dumheten, om man så vill. Mot Dum-Doktrinen som lyder: Är du mot krig, är du per automatik för terror. Eller vice versa; att vara mot terror, är per automatik att vara för krig. Samma hälsobringande vandring till kropp och själ som jag gjorde fem år i rad, med början vid 50-årsminnet 1995. "När mina steg närmar sig lekplatsen utanför radhusområdet i Gottsunda inträffar det igen", reflekterade jag vid sista den vandringen före millenieskiftet. "Det där korta, intensiva ögonblicket av jublande eufori. Ett tillstånd av absolut Frihet. Vad som nu ligger framför mig är öppen rymd, ett blankt, vitt papper, där möjligheterna är oändliga. Allt jag har, ryms i ryggsäck och hjärta. Och mer behöver jag inte. Under några dagar har jag jäktat som en skållad råtta för att hinna med alla "måsten" innan vandringen. Nu förbyts oron i ett mäktigt lugn som kommer att bestå under fem härliga dagar. Ett fullproppat liv är ett liv i avsaknad av harmoni, sa en klok kvinna en gång. Hon kallades the Peace Pilgrim och hade gjort vandring till sin livsfilosofi. Allt det du anstränger dig att fånga, tillade hon, kommer slutligen att fånga dig. Vi barn av det moderna samhället, det effektiva men sårbart datorstyrda samhälle som uppstått ur atombombens skugga - för oss blir Frihet från Tingen en allt tydligare längtan. Det går en klar gränslinje mellan de som har, och de som inte har. Vi som har, inreder våra hem och ser världen genom Aktuellt. De som inte har, lämnar allt och flyr rädda över världens alla hörn mot ett osäkert öde. Vi som har, söker äventyret och förändringens vindar. De som inte har, tvingas ständigt bryta upp och längtar till tryggheten. Där - i den skillnaden - finner du den nya tidens stora konflikt. För vare sig orden Fred eller Frihet väcker samma associationer hos alla människor."
|
|
| Nätverk för Fred och rättvisa | Sjuhärads fria tidning | Redaktionen: redaktionen@fredochrattvisa.org Om nätverket |